”Vi har alla ett eget ansvar”

Urinblåsan får aldrig vara mer än halvfull. Och bränsletanken aldrig mer än halvtom.
Tumreglerna för ambulanspersonal kan tyckas banala, men kan betyda skillnaden mellan liv och död.
– Det handlar om att ta eget ansvar – och att inse konsekvenserna, säger Lasse Gustavson, den svårt brännskadade brandmannen.

Lasse Gustavson medverkar under säkerhetstemat på Underhållsmässan 14 mars 2018, där han talar om personlig säkerhetskultur.
– Var och en är ansvarig för sitt eget beteende, menar han.
– Arbetsgivaren har ett ansvar för att tillhandahålla skyddsutrustning, men som anställd har du ett eget ansvar att faktiskt använda den. Och inte slarva med säkerhetsrutinerna.
Han talar utifrån personlig erfarenhet. Lasse brännskadades allvarligt under en utryckning i maj 1981. Men överlevde.
– Min kollega Leif dog. Det handlar inte bara om att jag hade tur, vi klädde oss på olika sätt. Jag hade precis gått ut brandskolan och fått lära mig hur man klär sig som brandman. Det gjorde jag. Och det bidrog till att rädda mitt liv.
Under senare år har Lasse varit runt på företag och talat om skyddsfrågor. Faran, menar han, ligger i att tiden går och ingenting händer.
– Då är det lätt hänt att man blir bekväm och börjar slira lite grann. Efter ett tag ligger man under acceptabel nivå.

Man låter exempelvis bli att ta på sig hjälm eller att bära skyddsglasögon vid vissa arbetsmoment, ”det brukar ju gå bra ändå”.
– Men händer det en olycka där någon nästan dör eller där blir stora materiella skador ökar säkerhetsbeteendet drastiskt på en enda gång. Och hamnar åter på rätt nivå. För att, efter en tid, börja slira igen…
Därför, menar Lasse, är det så viktigt att skapa en bra säkerhetskultur.
– Vi behöver tänka på hur vi beter oss och hur vi pratar med varandra. Det är inte enbart arbetsgivarens ansvar, eller skyddsombudets, utan allas.

Lasse har märkt ett farligt tecken: när man börjar använda orden ”ska bara”.
– När en brandman t ex säger att ”vi ska ju bara på en vattenläcka”. Och med det lilla förbehållet inte följer rutinerna fullt ut.
Samtidigt, framhåller han, finns det yrkesgrupper och yrkesutövare som aldrig slirar. Där kulturen sitter som gjuten. Han har ett illustrativt exempel.
– Efter min sjukskrivning kom jag tillbaka och jobbade som utryckningschaufför i sju år. Där mötte jag oerhört professionella kollegor.
En morgon anslöt två helt nyutbildade brandmän till gruppen.
– Vi gick igenom bilarna, som vi alltid gör. Såg till att de var fulltankade, att det var olja i motorn, etc. Och gick igenom vår utrustning. Sedan tog gruppen en kopp kaffe och började planera dagen.
Just då gick ett ambulanslarm.
– En äldre brandman och en av de nyanställda hade hand om ambulansen den dagen. Gunnar, den äldre, sa: ”det är larm”. Den nye killen svarade: ”ja, jag ska bara gå och pinka”. ”Det är LARM!” röt Gunnar med eftertryck.
– Det kallar jag kamratstöd. Den färske ambulansföraren trodde att han kunde gå på toaletten. Men ett larm kan handla om ett hjärtstopp, om sekunder.
Han fick lära sig, där och då, att blåsan aldrig får vara mer än halvfull.
– Det är ett bra exempel på personligt ansvar, på säkerhetsbeteende. Som kan göra skillnaden mellan liv och död.